larspettersson

När jag anlände till Jära folkhögskola hade jag förvisso redan sett snö och även känt av vinterkyla. Men det var vinter i Skåne under skånska förhållanden. Vintrar som i bästa fall gav en eller ett par dagars skridskoåkning på någon översvämning men som fick oss killar att bli en Tumba, en Nisse Nilsson, en Sura-Pelle. Om blott för en dag.

Skidåkning var ännu mer sällsynt. Om det mot förmodan skulle snöa och jag ville att farsan skulle upp på vinden och plocka ner skidorna sa han alltid bara ”Ah det är inte lönt. Det töar snart väck.” Och han hade som alltid rätt.

Fast jag minns en gång att snön låg länge. Och djup var den, säkert 20 cm. Då hann jag få fram både pjäxor och skidor och snabbt cyklade jag ner till affären som sålde valla. Ingen av oss, varken jag, min far, min bror eller cykelhandlaren visste hur man använde dylika ting men det köptes valla som glatt smetades på skidorna. Skidorna, förresten, var nog från världskriget. Vilket av dem vet jag inte men gamla var de. Sen bar det iväg. Varken utför eller uppför. De möjligheterna fanns inte i min geografiska belägenhet. Och det var en j-vla tur det. För föll omkull gjorde jag ändå. Med eller utan backar. Med eller utan korsade skidor. Men det var roligt, roligt, roligt!

Men som sagt: Någon stor erfarenhet av vinter hade jag inte när jag i augusti 1968 anlände till Jära folkhögskola.

Annat var det för mina föräldrar och deras föräldrar. De kunde med stor ångest berätta om det, de kallade krigsvintrarna. Då låg snön upp till taket, tågen stod still och termometern sjönk till 20 grader under veckor. Hela samhället mobiliserades. Min morfar blev utsedd till ”snöfogde” med uppgift att se till att ett visst vägavsnitt var körbart etc.

Något liknande fick jag uppleva på Jära. Inte att jag eller någon annan blev utsedd till ”snöfogde” men att snön låg djup och kvicksilvret föll till minus 20.

Idag var det vinter i Skåne. Snön låg minst 10 cm tjock och termometern visade på minus 4. Jag tog en långpromenad. Iklädd långkalsonger, tjock vinterjacka, vantar, mössa och Timberlandkängor.

Jag älskar att promenera ensam. Man hinner filosofera en del. Nja, det var väl att ta i. Men tänka en del hinner man. På både det ena och andra. Och nu är jag tillbaka där jag började mitt skrivande. Jag kom att tänka på Jära folkhögskola. Inte så där i allmänhet utan en speciell händelse.

Jag kan inte minnas vem vi var. Jag kan inte minnas vem som kom på idén. Men hur som helst. Det var, om inte natt, så väldigt sent en kväll. Det var inte skånsk vinter – jo möjligen en ”krigsvinter” – kallt som bara den. Natten var, som alltid på Jära, mörk. Kvicksilvret var säkert närmare 40 än 37. Minus alltså. Och någon föreslog att vi skulle gå till Almesåkra kyrka. Jag kan inte minnas att någon backade ur. Men jag kan heller inte minnas vem vi var. Eller hur många vi var. Men jag minns promenaden. Det var så mörkt. Vägen var mörk och skogen som kantade vägen var ännu mörkare. Men himlen var så där underbart ljus som bara riktigt kalla vinternätter kan vara. Stjärneljus.

Och vi gick under tystnad. Och vi gick under sång. Och vi gick under stilla samtal.

Och sen vände vi och gick hem.

Det var precis vad jag också gjorde idag. Idag nynnade jag på ”Winter lady” av Leonard Cohen och det är mycket möjligt, kanske rent av troligt, att den också fanns i mitt huvud och på mina läppar den där natten på vägen mellan Jära och Almesåkra.

Idag hann jag också tänka på Jan Björklund och hans tjat om marknadsanpassade hyror.

Men det får jag skriva om en annan gång.

Till dess, vilket kan dröja, ber jag er om att lyssna på:

https://www.youtube.com/watch?v=wf5NN3oanzE

När jag kom hem hade jag tillryggalagt knappt 12000 steg!!!(Enligt min stegräknare)