Att andas eller inte andas? Det är frågan.

 

Jag har inte bloggat på några år. Det finns säkert många anledningar till det. Världen runt omkring har kanske inte gett mig några kickar. Eller så tog nedmonteringen av äktenskapet så mycket energi att kraften inte fanns kvar. Kraften att bry sig om andra och att bli förbannad över orättvisor. Hur som helst – luften gick ur mig. Jag tappade andan. Exakt det som händer när jag på våren får för mig att som otränad ta bilen till Torup och springa milspåret. Jag tappar andan.

 

När jag var barn lärde jag mig tidigt, förmodligen som alla andra barn, att det där med andningen är viktigt. Håll inte huvudet under vattnet för länge för då går det illa. Fast det fanns ju de som i min ålder kunde vara under vattnet hur länge som helst. Tyckte jag. Själv avskydde jag det. Att doppa huvudet under vattnet, hålla andan och därtill blunda (som jag alltid gjorde) var nog så nära döden man kan komma. Min relation till döden har varit mycket dålig sedan dess.

 

Jag förstod alltså tidigt att det där med att andas var viktigt. Ett grundläggande behov. Fast jag uttryckte mig inte så. Då. Inte förrän idag. Eller egentligen tvärtom. Att andas är inte ett grundläggande behov. I dagens Sverige kan du inte kräva att få hjälp med andningen. Det betraktas inte längre som ett grundläggande behov. Det gjorde det förr.

 

När jag var tonåring var jag medlem i URK (Ungdomens Röda Kors). Där lärde vi oss hur vi skulle agera vid olika typer av olycksfall. Stoppa livshotande blödning och vid behov ge konstgjord andning. På den tiden var andningen högprioriterat, ett grundläggande behov. Då skulle alla hjälpa till. Blev jag trött av att göra konstgjord andning fick någon annan ta över. Den skadade skulle ges all upptänklig hjälp och vi skulle agera som ”en för alla, alla för en”. Men så verkar det inte vara idag. Idag får små barn som har problem med sin andning förlita sig på sina föräldrar. Har hen tur så lever föräldrarna tillsammans och då maximeras chansen att överleva. Men stackars barn som lever med endast en förälder.

 

Jag tappar andan. Och jag vill kritisera. Risken är bara att jag möts av argument om att det är flyktingarnas fel. Argument uttalade av personer som kanske inte tappat andan. Men som definitivt lider av syrebrist.

Men, kära vän, gode granne, älskade släktingar. Om jag finner er liggande livlösa så lovar jag att blåsa. Fylla era lungor med syre. Blåsa, blåsa, blåsa tills jag själv tappar andan och det svartnar för ögonen. Blåsa för er rätt. Er grundläggande rätt att andas.

 

Jag önskar att du och samhället gör det samma för mig när min andning blir svag.

Men bry dig inte, om du hör mig flåsa i Torup. Jag brukar hämta mig.

 


Jära, vinter och stjärnklar natt

När jag anlände till Jära folkhögskola hade jag förvisso redan sett snö och även känt av vinterkyla. Men det var vinter i Skåne under skånska förhållanden. Vintrar som i bästa fall gav en eller ett par dagars skridskoåkning på någon översvämning men som fick oss killar att bli en Tumba, en Nisse Nilsson, en Sura-Pelle. Om blott för en dag.

 

Skidåkning var ännu mer sällsynt. Om det mot förmodan skulle snöa och jag ville att farsan skulle upp på vinden och plocka ner skidorna sa han alltid bara ”Ah det är inte lönt. Det töar snart väck.” Och han hade som alltid rätt.

 

Fast jag minns en gång att snön låg länge. Och djup var den, säkert 20 cm. Då hann jag få fram både pjäxor och skidor och snabbt cyklade jag ner till affären som sålde valla. Ingen av oss, varken jag, min far, min bror eller cykelhandlaren visste hur man använde dylika ting men det köptes valla som glatt smetades på skidorna. Skidorna, förresten, var nog från världskriget. Vilket av dem vet jag inte men gamla var de. Sen bar det iväg. Varken utför eller uppför. De möjligheterna fanns inte i min geografiska belägenhet. Och det var en j-vla tur det. För föll omkull gjorde jag ändå. Med eller utan backar. Med eller utan korsade skidor. Men det var roligt, roligt, roligt!

 

Men som sagt: Någon stor erfarenhet av vinter hade jag inte när jag i augusti 1968 anlände till Jära folkhögskola.

Annat var det för mina föräldrar och deras föräldrar. De kunde med stor ångest berätta om det, de kallade krigsvintrarna. Då låg snön upp till taket, tågen stod still och termometern sjönk till 20 grader under veckor. Hela samhället mobiliserades. Min morfar blev utsedd till ”snöfogde” med uppgift att se till att ett visst vägavsnitt var körbart etc.

 

 

Något liknande fick jag uppleva på Jära. Inte att jag eller någon annan blev utsedd till ”snöfogde” men att snön låg djup och kvicksilvret föll till minus 20.

 

Idag var det vinter i Skåne. Snön låg minst 10 cm tjock och termometern visade på minus 4. Jag tog en långpromenad. Iklädd långkalsonger, tjock vinterjacka, vantar, mössa och Timberlandkängor.

 

Jag älskar att promenera ensam. Man hinner filosofera en del. Nja, det var väl att ta i. Men tänka en del hinner man. På både det ena och andra. Och nu är jag tillbaka där jag började mitt skrivande. Jag kom att tänka på Jära folkhögskola. Inte så där i allmänhet utan en speciell händelse.

 

Jag kan inte minnas vem vi var. Jag kan inte minnas vem som kom på idén. Men hur som helst. Det var, om inte natt, så väldigt sent en kväll. Det var inte skånsk vinter – jo möjligen en ”krigsvinter” – kallt som bara den. Natten var, som alltid på Jära, mörk. Kvicksilvret var säkert närmare 40 än 37. Minus alltså. Och någon föreslog att vi skulle gå till Almesåkra kyrka. Jag kan inte minnas att någon backade ur. Men jag kan heller inte minnas vem vi var. Eller hur många vi var. Men jag minns promenaden. Det var så mörkt. Vägen var mörk och skogen som kantade vägen var ännu mörkare. Men himlen var så där underbart ljus som bara riktigt kalla vinternätter kan vara. Stjärneljus.

 

Och vi gick under tystnad. Och vi gick under sång. Och vi gick under stilla samtal.

Och sen vände vi och gick hem.

 

Det var precis vad jag också gjorde idag. Idag nynnade jag på ”Winter lady” av Leonard Cohen och det är mycket möjligt, kanske rent av troligt, att den också fanns i mitt huvud och på mina läppar den där natten på vägen mellan Jära och Almesåkra.

 

Idag hann jag också tänka på Jan Björklund och hans tjat om marknadsanpassade hyror.

Men det får jag skriva om en annan gång.

 

Till dess, vilket kan dröja, ber jag er om att lyssna på:

https://www.youtube.com/watch?v=wf5NN3oanzE

 

När jag kom hem hade jag tillryggalagt knappt 12000 steg!!!(Enligt min stegräknare)

 

 


Higgs, Harrisburg och Hägg

Så, äntligen kom det glädjande besked idag från Schweiz. Efter många års letande tror man sig äntligen ha funnit Higgspartikeln. Den partikel som engelsmannen Peter Higgs berättade om redan 1964 och som han då började leta efter.

Egentligen visste han inte vad han letade efter för han visste inte hur den såg ut eller var den kunde tänkas vara. Men som alla andra som förlagt något så började han leta där hemma i lägenheten. Och var brukar saker vara som försvunnit? Jo, under eller bakom andra saker. Så han vände upp och ner på allt men ingenstans kunde han hitta partikeln. Men han hade ändå en viss lycka i sitt sökande - en röd vänsterstrumpa som varit försvunnen i över en månad hittade han. Och detta gjorde honom överlycklig – röda strumpor var väldigt inne på den här tiden och att gå ut i blå eller svarta strumpor var inte att tänka på.

 

Han berättade för andra om partikeln och bad om hjälp i sitt sökande. De flesta skrattade hånfullt bakom hans rygg och ansåg honom helt galen. Några få däremot, likt lycksökarna som for till Alaska för att vaska guld, såg en liten möjlighet att tjäna pengar. Men möjligheten var som sagt liten. För att inte säga mycket liten. Till och med mindre än mikroskopisk. För om partikeln fanns så skulle ingen levande själ kunna se den. Och om man mot förmodan kunde se den så skulle den försvinna inom någon miljondels sekund. Det är helt klart en lurig en. Den där partikeln. Den är säkert lika osannolik som det där som hände i Harrisburg (Tage Danielsson).

 

Nåväl, nu tror man sig ändå ha funnit den. Dock inte hemma i Higgs lägenhet utan i en forskningsstation nergrävd på gränsen mellan Frankrike och Schweiz. Och där hade ju inte Higgs letat. Men glad och överraskad och rörd blev han. Och alla applåderade och drack skumpa och det blev förstasidesnyhet över hela världen. Den största (???) upptäckten på 40 år sa man.

 

Så nu skulle det firas. Jag begav mig omgående in till centrum där jag trodde alla samlats för att fira den stora tilldragelsen. Men där var nästan folktomt. Där fanns bara en gammal dam som jag frågade vad hon tyckte om upptäckten. Hon svarade: Häggs cykel? Hägg hade väl ingen cykel? Han hade ju en häst och förresten så dog han redan på 60-talet.

Jovisst, det stämmer. Hägg hade en liten transportfirma till häst när jag var barn. Den gick absolut inte med ljusets hastighet. Men den syntes. Och lämnade rikligt med spår efter sig.

 

Så jag är skeptisk. Inte till det som skedde i Harrisburg. Eller Hägg med sin häst. Men till Higgs partikel.

Men det är kanske som Beppe Wolgers skriver i Okända djur: ” … många syns inte men finns ändå”.

 

 


Rubriklöst

Idag finns det väl inte så mycket att skriva om. Annat var det förr:

 

Jag minns den gamla tiden

Kanske inte som igår

Men den finns där bak i huvét

Och den framkallar ibland en liten tår

Då några gilla Elvis

Och andra Tommy Steele

Jailhouse Rock och Hound dog

Var låtarna med feel

Ja från alla håll

Ja från alla håll

Hördes skön och svängig

Rock ´n Roll

 

Nå´n krossa nå´t i Ungern

Men jag vet inte vad

Nej, det hände inget särskilt

Det var rätt så trista dar

Jovisst, morsan börja banta

Hon tyckte hon var tjock

Och hela huset svängde

Av Rock Around the Clock

Ja från alla håll

Ja från alla håll

Hördes skön och svängig

Rock ´n Roll

 

Det byggdes nå´t av väte

Och det växte som en svamp

Men på filmen var Mae West

Fortfarande vamp

Men i varenda källarhåla

Fanns ett trumset och en bas

Och elgitarrer rasslade

Så fönstren gick i kras……

Ja från alla håll

Ja från alla håll

Hördes skön och svängig

Rock ´n Roll

 

The times they were a changing. Då som nu.

Egentligen hade jag tänkt kommentera Göran Hägglunds charader men va fan…..det sköter han så bra själv, Gudbevars!

 

 

 

 


RSS 2.0