Att andas eller inte andas? Det är frågan.

 

Jag har inte bloggat på några år. Det finns säkert många anledningar till det. Världen runt omkring har kanske inte gett mig några kickar. Eller så tog nedmonteringen av äktenskapet så mycket energi att kraften inte fanns kvar. Kraften att bry sig om andra och att bli förbannad över orättvisor. Hur som helst – luften gick ur mig. Jag tappade andan. Exakt det som händer när jag på våren får för mig att som otränad ta bilen till Torup och springa milspåret. Jag tappar andan.

 

När jag var barn lärde jag mig tidigt, förmodligen som alla andra barn, att det där med andningen är viktigt. Håll inte huvudet under vattnet för länge för då går det illa. Fast det fanns ju de som i min ålder kunde vara under vattnet hur länge som helst. Tyckte jag. Själv avskydde jag det. Att doppa huvudet under vattnet, hålla andan och därtill blunda (som jag alltid gjorde) var nog så nära döden man kan komma. Min relation till döden har varit mycket dålig sedan dess.

 

Jag förstod alltså tidigt att det där med att andas var viktigt. Ett grundläggande behov. Fast jag uttryckte mig inte så. Då. Inte förrän idag. Eller egentligen tvärtom. Att andas är inte ett grundläggande behov. I dagens Sverige kan du inte kräva att få hjälp med andningen. Det betraktas inte längre som ett grundläggande behov. Det gjorde det förr.

 

När jag var tonåring var jag medlem i URK (Ungdomens Röda Kors). Där lärde vi oss hur vi skulle agera vid olika typer av olycksfall. Stoppa livshotande blödning och vid behov ge konstgjord andning. På den tiden var andningen högprioriterat, ett grundläggande behov. Då skulle alla hjälpa till. Blev jag trött av att göra konstgjord andning fick någon annan ta över. Den skadade skulle ges all upptänklig hjälp och vi skulle agera som ”en för alla, alla för en”. Men så verkar det inte vara idag. Idag får små barn som har problem med sin andning förlita sig på sina föräldrar. Har hen tur så lever föräldrarna tillsammans och då maximeras chansen att överleva. Men stackars barn som lever med endast en förälder.

 

Jag tappar andan. Och jag vill kritisera. Risken är bara att jag möts av argument om att det är flyktingarnas fel. Argument uttalade av personer som kanske inte tappat andan. Men som definitivt lider av syrebrist.

Men, kära vän, gode granne, älskade släktingar. Om jag finner er liggande livlösa så lovar jag att blåsa. Fylla era lungor med syre. Blåsa, blåsa, blåsa tills jag själv tappar andan och det svartnar för ögonen. Blåsa för er rätt. Er grundläggande rätt att andas.

 

Jag önskar att du och samhället gör det samma för mig när min andning blir svag.

Men bry dig inte, om du hör mig flåsa i Torup. Jag brukar hämta mig.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0