SD, kriser och Hästen från Troja

Jag har egentligen inte tid att blogga. Borde istället lägga all tid och energi på att skriva en svensk text till Bob Dylans ”Wedding song” som jag lovat min dotter att framföra på hennes bröllop i augusti. Men kan inte samla mina tankar kring det projektet just nu då jag blev så jävla upprörd efter att, på SVT 24, sett ”Dokument inifrån: Den osvenska modellen” – om den svenska arbetsmarknaden. Politiken tog över poesin.

 

Det är val till riksdagen i september. Men det har ni väl redan noterat. Och ni har väl också noterat att trots all kritik mot Sverigedemokraterna så ökar de i popularitet hos det svenska folket. Och några av er har kanske också noterat att de etablerade partierna försöker bemöta deras opinionsframgångar med att kalla det ett rasistiskt parti och, underförstått, att deras sympatisörer är rasister. Jag är helt övertygad om att den taktiken inte håller. Visst, det finns säkert rasister bland dessa precis som det finns rasister och främlingsfientliga, eller snarare främlingsrädda, i de flesta partier.

 

Men tänk om det egentligen är andra orsaker som får väljare att söka sig till detta parti. För handen på hjärtat kamrat – kan du verkligen tänka dig att lägga din röst på de ”gamla” partierna som ständigt målar upp område efter område i kris: skola, försvar, sjukvård, arbets- och bostadsmarknad, kollektivtrafik. Områden som dessa partier har förvaltat och ansvarat för i 100 år. Men hur har man tänkt lösa dessa problem?? Var finns visionerna? Var finns ideologierna? Var finns svaren???

 

Om vi till detta lägger, som en än viktigare orsak, den enskildes känsla av utanförskap, otrygghet och knappa ekonomiska resurser så kanske vi närmar oss en förklaring till SDs framgångar.

Jag kommer aldrig att rösta på Sverigedemokraterna. Men jag försöker förstå och finna förklaringar till varför skaran av sympatisörer växer. Och jag tror inte att lösningen finns i att utmåla dem som rasister.

 

Har förresten den senaste tiden läst en massa böcker om nazismens och fascismens framväxt under 1900-talet och tror mig kunna konstatera att det var de demokratiska partiernas oförmåga att lösa ”den vanlige människans” problem som krattade manegen för Hitler och Mussolini.

Eller som Karl Gerhard sjunger:

"Det är den ökända hästen från Troja

en av demokraterna sadlad och skodd"


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0