Inköpsresa, Binz, Prora, min bror och jag.

Tog båten till det som jag fortfarande kallar Sassnitz. Fast färjeläget, sen många år tillbaka, heter Mukran. Men det spelar ju ingen roll. Kaptenen på fartyget visste vart vi skulle och vi kom fram och i rätt tid. Och efter att vi ätit en fantastisk frukostbuffé. Jag, eller snarare vi, min bror och jag, var på inköpsresa till Tyskland.

 

 

Vi skulle snuva den svenska staten på lite skatteinkomster. Smart, va? Eller kanske väldigt korkat.  Nåväl, jag har inget dåligt samvete. Jag reser inte så ofta. En gång om året kanske det blir. Och det blir inga jätteinköp. Och absolut inga inköp som ska levereras vidare. Allt stannar hemma hos mig och slutar sina dagar i min, familjens och vänners levrar.

 

 

Jag minns när jag i slutet av 60-talet åkte till Sassnitz, för då gick båten till orten Sassnitz. Då hängde vi passagerare på relingen och tittade förundrat och förskrämt in i det tillslutna landet DDR eller östtyskland som alla sa. Att gå iland var det aldrig tal om. Hamnen kryllade av beväpnade vakter och det såg inte alls inbjudande ut. Utanför hamnområdet, som var ordentligt inhägnat, stod lokalbefolkningen och vinkade. Det var ingen på båten som uppfattade vinkningarna som någon inbjudan till ”Kaffee und Kuchen”. Tvärtom var det ett sätt att berätta om sin situation och utsatthet, ”Hjälp oss. Vi är inlåsta”.

 

Det skulle ta ytterligare 20 år innan de beväpnade vakterna och taggtråden försvann.

 

Efter våra inköp i staden Bergen så körde vi till Binz. En underbar pärla vid Östersjöns strand. Här radar hotellen och pensionaten upp sig på ett pärlband längs den vita sandstranden. Jag kan inte släppa historien, DDR. Vem besökte denna pärla under DDR-tiden? Inte var det många utan partibok, kan jag tänka.

 

Men idag är pärlan öppen för var och en. Det krävs ingen partibok. Men väl en tjock plånbok!

 

Ett stenkast från Binz ligger tredje rikets stora semestersatsning, Prora. Ett 4,5 km långt bygge som skulle härbärgera 20000 arbetare på semester. Allt enligt Hitlers och Albert Speers storvulna idéer. Bygget blev, om jag förstått rätt, inte färdigt. Och om några semestrande arbetare från det Tyska tusenåriga riket någonsin fick njuta av den långa, breda sandstranden vet jag inte. Men några DDR-arbetare fick i varje fall inte. De kunde ju få för sig att simma till friheten i Danmark eller Tyskland.

Nu står byggnaderna som ett grått monument över en tid som verkligen var grå. För att inte säga helsvart.

Så plötsligt öppnas en lucka mellan molnen och solen tittar fram. Och vi kör ombord med vår välfyllda bil.

Tänk som det kan bli.


Kommentarer
Postat av: Gunnar Blommé

Bra tillbakablick. Ja hur det kan bli och nu har vi den egoistiska tiden med en vildvuxen lössläppt kapitalism. I framkant står valfrihetens apostlar och bereder marken för riskkapitalisterna. Hur vänder vi på den utvecklingen och bygger ett samhälle med solidariteten som grund?

2012-06-01 @ 21:19:00
Postat av: Lars Pettersson

Gunnar!

Tack för din kommentar. Jag har kontrat med en kommentar på din blogg!

2012-06-01 @ 21:57:31

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0