Balans i debatten (naturen)

Jag bor nästan så långt söderut man kan komma i Sverige. Här lyser fälten gula av raps och allehanda grödor. Någon vild natur finns inte så långt ögat kan se. Förvisso har jag inte så långt till närmsta skog; det vi skåningar kallar skog, alltså. För boende norr om Skåne kallas det inte skog utan  dunge. Men här finns trots allt vilda djur. Rådjur, hjortar, grävlingar, vildsvin, rävar och en stor mängd gnagare och mårddjur. Det har faktiskt också någongång dykt upp en och annan  älg. Så visst kan det gå vilt till i de skånska skogarna.

 

Men. Några vargar har vi inte. Inte ens på Skånes djurpark.  De grävde sig ut förra året och blev därför offer för jägares kulor. Någon vargdebatt har vi inte heller. Åtminstone inte vad jag känner till. Men det händer ibland att vargarna hamnar på första sidorna i de lokala tidningarna. Det handlar då om någon enstaka varg som förirrat sig till Skåne. För några år sedan hade en faktiskt hittat ända ner till Vellinge kommun. Men den insåg ganska snart att den inte heller var välkommen i den kommunen och begav sig därför norrut igen.

 

Norrut, ja. Är de välkomna där? Tyvärr fick varghatarna nya argument efter den tragiska händelsen på Kolmårdens djurpark. Och naturligtvis blev de redan ”vargrädda” ännu räddare. Och jag som sitter trygg långt ner i Skåne kanske inte ska ha någon åsikt. Eller som varghatarna ibland uttrycker det: ”Placera vargarna i Stockholm. Ni som vet allt.” Och visst ligger det något i det argumentet. Det är lätt att ha en åsikt när man slipper konfronteras med problemet.

Vi skåningar, och Stockholmare, behöver inte gå omkring i skog och mark, rädda för att möta en varg. Men vem av alla de som vill utrota vargarna har någonsin sett en vild varg? Eller ens avtryck av varg i naturen. Vargen är skygg. Undviker så långt möjligt människor. Och faktum är ju att Sverige har en väldigt gles vargstam räknat per ytenhet. Annat är det i Italien, Estland och Spanien. Där kan man prata om  ”gott om vargar”. Nej, skärp er medborgare; skåningar, stockholmare och andra: Vi har gott om plats för både vargar och björnar även om de ibland konkurrerar med oss om älgar och hjortron.

 

 

Och, kära medborgare: Faran finns mycket närmare än du tror.

Artikeln nedan är hämtad från Sydsvenskan måndag 18 juni. Men tyvärr kommer väl artikeln bara att ge varghatarna argument för att det också finns varulvar.

 

 Avslutningsvis kan jag glädja mig åt en svensk framgång i Kiev. Tack för det! 

 


Kommentarer
Postat av: Gunnar Blommé

Precis fler hundar ställer till djävulskap än vad vargarna ens kommer i närheten av. Nyligen höll en kvinna på att bitas ihjäl av hundar så dem måste man vara på sin vakt emot. Dock är det väl ingen som tycker att vi skall skjuta alla hundar vilket en del tokskallar häruppe i Dalarna tycker att vi skall göra beträffande vargen. Dock varghatarna kommer inte att lyckas och i skogen har vi inga s k tama vargar som man trodde att man hade i Kålmorden (dessutom är det galenskap att tro att en varg genom att uppfostran kan bli ofarlig - de är mera ofarliga i skogen där ingen människa blivit anfallen av en varg på 200 år).

2012-06-26 @ 11:17:54
Postat av: Lars Pettersson

Jag hörde igår, måndag, ett inslag om vargarna i Rumänien. Där finns det ca. 2500 vargar. Dessa hotas, inte av jakt utan av förvildade hundar som man uppskattar till 25000. Inte klokt alltså. Dessutom råder tydligen jaktförbud även mot dessa. Hundarna alltså.

2012-06-26 @ 13:42:35

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0