Anja, KPLM(r), regn och EM i fotboll.

Jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Allt är ju lika viktigt. Eller oviktigt. Du får döma själv.

Sommarens väder, regn alltså, fotboll och Anja står väl i en klass för sig. Frågor som säkert engagerar miljoner svenskar.  KPLM(r) eller Kommunistiska Partiet som det heter numera engagerar väl inte fler än några tusenden trogna trosfränder. Och det är tråkigt tycker jag. Inte i allmänhet alltså utan jag tänker specifikt på en artikel som två av deras medlemmar fick publicerade i Sydsvenska Dagbladet i fredags den 22 juni. Ska sanningen fram så trodde jag att både de och den ”andra halvan” som senare döpte sig till Sveriges Kommunistiska Parti saligen hade somnat in.

 

För de yngre läsarna ska jag göra en snabb rekapitulation: I slutet av 60-talet bildades KFML (Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna) som jag under en kort tid drogs till. Men efter ett tag så splittrades KFML, som förresten de flesta vänstergrupper gjorde, och nu bildades KFLM och KFLM(r). Den sistnämnda gruppen utgav sig för att vara revolutionärer (r) till skillnad från reformisterna i KFML. Sen byttes det namn i en fart som endast initierade historiker kan hålla reda på. KFML blev SKP. KFLM(r) blev KPLM(r) och sen, 2005, Kommunistiska Partiet.

 

Men nu var det ju inte detta som svenska folket bekymrar sig mest över i dessa dagar. Det är naturligtvis vädret. Eller snarare det dåliga vädret med ett evigt regnande som vissa delar av vårt land har utsatts för. Dock inte där jag hör hemma, alltså i södra Skåne. Jo visst har det regnat här också, det måste jag erkänna. Men här har inte slagits några rekord som i Stockholmsområdet.  Nåväl, vädret har varit för jävligt, för att uttrycka sig manligt svenskt.   Men det gör inte mig någonting. Jag jobbar fortfarande och ska så göra tre veckor till. Sen (Då) kommer sommaren!!!

 

Och så var det fotbollen. Eller det svenska landslagets fotboll. Den fina kostymen som bidde en tumme. Men av kommentarerna att döma så tog de flesta det hela med ro. Jag har i varje fall inte läst om några utkastade TV-apparater eller andra tokigheter så vi var väl ganska nöjda trots allt.

 

Men hur många journalister höll på att kasta ut sin TV-apparat när de fick höra Anja Pärssons sommarprogram i radion. Eller åtminstone satte många kaffet i vrångstrupen.  Nyheten slog ner som en bomb. Det blev till och med ett inslag i radions ”Studio ett” där någon, som jag inte minns namnet på, var irriterad över att hon, Anja alltså, inte vill gå i Pride-parad utan bara leva ett lugnt familjeliv i Umeå. Toppen tycker jag: Man måste inte exponera sig. Och man måste absolut inte skylta med sin sexuella läggning. Men samtidigt måste jag medge att utan alla de modiga HBT personerna som låtit sig exponeras hade vi kanske ännu levt kvar på 50-talet. Mycket har hänt men mycket återstår. Men du, Anja, har naturligtvis, genom att berätta, trots allt bidragit till att ännu ett steg har tagits i rätt riktning.

 

Ja, så var det det här politiska, kommunistiska. Ett inlägg, skrivit av Karl Strandberg och Robert Wettersten båda aktiva i Kommunistiska Partiet, om ett ämne som det inte pratas särskilt mycket om. Och om man nu skulle våga prata om det så blir man lätt kallad för invandrarfientlig och sverigedemokrat. Vad var det då som dessa båda vågade ta upp till diskussion? Artikelns rubrik är lång och hämtad ur texten: ”Det råder ingen arbetskraftsbrist i Sverige, det är massarbetslöshet. Därför finns det inget behov av ökad arbetskraftsinvandring.”

De kommande årens pensionsavgångar, som både borgare och sossar har varnat för, kompenseras med inkommande ungdomskullar. Problemet är att många saknar rätt utbildning. Därför menar skibenterna  att Komvux måste tillföras resurser så att de som idag är arbetslösa kan få utbildning/jobb.  De menar också att borgarna, med Moderaterna i spetsen, har intresse av att hålla uppe arbetslösheten eftersom de då kan fortsätta argumentera för ”arbetslinjen”, sänkta trygghetssystem och fortsätta med så kallade ”jobbskatteavdrag”.

Jag läste med stor glädje artikeln och ställer mig bakom argumentationen till 100 %. Att sen partiet har en massa konstiga idéer för övrigt lämnar jag idag utan kommentar.

 

Men visst, ibland vill också jag sjunga:…. Åh, gud skänk du åt kommunismen seger”.

Anja har ju redan vunnit sin största seger.

 

    


Balans i debatten (naturen)

Jag bor nästan så långt söderut man kan komma i Sverige. Här lyser fälten gula av raps och allehanda grödor. Någon vild natur finns inte så långt ögat kan se. Förvisso har jag inte så långt till närmsta skog; det vi skåningar kallar skog, alltså. För boende norr om Skåne kallas det inte skog utan  dunge. Men här finns trots allt vilda djur. Rådjur, hjortar, grävlingar, vildsvin, rävar och en stor mängd gnagare och mårddjur. Det har faktiskt också någongång dykt upp en och annan  älg. Så visst kan det gå vilt till i de skånska skogarna.

 

Men. Några vargar har vi inte. Inte ens på Skånes djurpark.  De grävde sig ut förra året och blev därför offer för jägares kulor. Någon vargdebatt har vi inte heller. Åtminstone inte vad jag känner till. Men det händer ibland att vargarna hamnar på första sidorna i de lokala tidningarna. Det handlar då om någon enstaka varg som förirrat sig till Skåne. För några år sedan hade en faktiskt hittat ända ner till Vellinge kommun. Men den insåg ganska snart att den inte heller var välkommen i den kommunen och begav sig därför norrut igen.

 

Norrut, ja. Är de välkomna där? Tyvärr fick varghatarna nya argument efter den tragiska händelsen på Kolmårdens djurpark. Och naturligtvis blev de redan ”vargrädda” ännu räddare. Och jag som sitter trygg långt ner i Skåne kanske inte ska ha någon åsikt. Eller som varghatarna ibland uttrycker det: ”Placera vargarna i Stockholm. Ni som vet allt.” Och visst ligger det något i det argumentet. Det är lätt att ha en åsikt när man slipper konfronteras med problemet.

Vi skåningar, och Stockholmare, behöver inte gå omkring i skog och mark, rädda för att möta en varg. Men vem av alla de som vill utrota vargarna har någonsin sett en vild varg? Eller ens avtryck av varg i naturen. Vargen är skygg. Undviker så långt möjligt människor. Och faktum är ju att Sverige har en väldigt gles vargstam räknat per ytenhet. Annat är det i Italien, Estland och Spanien. Där kan man prata om  ”gott om vargar”. Nej, skärp er medborgare; skåningar, stockholmare och andra: Vi har gott om plats för både vargar och björnar även om de ibland konkurrerar med oss om älgar och hjortron.

 

 

Och, kära medborgare: Faran finns mycket närmare än du tror.

Artikeln nedan är hämtad från Sydsvenskan måndag 18 juni. Men tyvärr kommer väl artikeln bara att ge varghatarna argument för att det också finns varulvar.

 

 Avslutningsvis kan jag glädja mig åt en svensk framgång i Kiev. Tack för det! 

 


Lustig, Olustig och Passion Play

Kan då, efter en veckas spel, konstatera att fotbolls EM rullar på. I såväl medgång som motgång. Det är inte utan att man ibland kan känna sig både Lustig och Olustig inför det som sker framför kameran. Och då tänker jag inte bara på själva spelet. Igår såg jag t.ex. på TV4 från Sveriges träning reservmålvakten Johan Wiland visa ändalykten för resten av laget. Han drog helt enkelt ner brallorna och visade häcken. Om det var ett planerat, radikalt nytt grepp från Hamrén förtäljer inte historien.

 

Men med tanke på vilket ramaskri det blev då en i publiken (kvinna), vid en av uttagningarna till årets melodifestival, visade en orakad armhåla så borde detta utlösa en lavin av missnöje och obehag. Men nu var det en man. Dessutom fotbollspelare. Och kanske med rakat arsle.

 

Annars har det ju inte börjat så positivt för Sveriges del. En, av många självklar, seger mot Ukraina kom av sig. Och så fick alla förstå-sig-påare en chans att briljera om fel laguttagning, fel taktik och skadeproblem. Kända problem för alla småföretagare; anställa rätt person, organisera jobbet effektivt och så alla dessa förbaskade sjukanmälningar. ”Det ska fan vara teaterdirektör”, som August Blanche uttrycker det i ”Ett resande teatersällskap”. Och det är väl just det som fotboll är: Ett resande teatersällskap i tragedier och folklustspel. Med eller utan nakna bakar.

 

Men det finns, trots allt, några glädjeämne i eländet. På TV intervjuades svenska supporters, på plats i Kiev, efter förlusten mot Ukraina. Och de var nyktra. Uttalade sig lugnt och sakligt om matchen. Och det hade naturligtvis inga andra nationers supporters gjort. De hade skrikigt, skrålat, misshandlat, krossat rutor och kastat utemöbler omkring sig. Nej, så gör inte vi. Vi kan uppskatta kultur.

 

Visst. Jag kan också tycka att fotboll ibland kan vara ett passionerat spel, på gränsen till mycket hög konst. Men just nu föredrar jag att avnjuta ett annat ”passionerat spel”. A Passion Play med Jethro Tull från 1973. Och det, kära vänner, är hög konst.

 

 


Inköpsresa, Binz, Prora, min bror och jag.

Tog båten till det som jag fortfarande kallar Sassnitz. Fast färjeläget, sen många år tillbaka, heter Mukran. Men det spelar ju ingen roll. Kaptenen på fartyget visste vart vi skulle och vi kom fram och i rätt tid. Och efter att vi ätit en fantastisk frukostbuffé. Jag, eller snarare vi, min bror och jag, var på inköpsresa till Tyskland.

 

 

Vi skulle snuva den svenska staten på lite skatteinkomster. Smart, va? Eller kanske väldigt korkat.  Nåväl, jag har inget dåligt samvete. Jag reser inte så ofta. En gång om året kanske det blir. Och det blir inga jätteinköp. Och absolut inga inköp som ska levereras vidare. Allt stannar hemma hos mig och slutar sina dagar i min, familjens och vänners levrar.

 

 

Jag minns när jag i slutet av 60-talet åkte till Sassnitz, för då gick båten till orten Sassnitz. Då hängde vi passagerare på relingen och tittade förundrat och förskrämt in i det tillslutna landet DDR eller östtyskland som alla sa. Att gå iland var det aldrig tal om. Hamnen kryllade av beväpnade vakter och det såg inte alls inbjudande ut. Utanför hamnområdet, som var ordentligt inhägnat, stod lokalbefolkningen och vinkade. Det var ingen på båten som uppfattade vinkningarna som någon inbjudan till ”Kaffee und Kuchen”. Tvärtom var det ett sätt att berätta om sin situation och utsatthet, ”Hjälp oss. Vi är inlåsta”.

 

Det skulle ta ytterligare 20 år innan de beväpnade vakterna och taggtråden försvann.

 

Efter våra inköp i staden Bergen så körde vi till Binz. En underbar pärla vid Östersjöns strand. Här radar hotellen och pensionaten upp sig på ett pärlband längs den vita sandstranden. Jag kan inte släppa historien, DDR. Vem besökte denna pärla under DDR-tiden? Inte var det många utan partibok, kan jag tänka.

 

Men idag är pärlan öppen för var och en. Det krävs ingen partibok. Men väl en tjock plånbok!

 

Ett stenkast från Binz ligger tredje rikets stora semestersatsning, Prora. Ett 4,5 km långt bygge som skulle härbärgera 20000 arbetare på semester. Allt enligt Hitlers och Albert Speers storvulna idéer. Bygget blev, om jag förstått rätt, inte färdigt. Och om några semestrande arbetare från det Tyska tusenåriga riket någonsin fick njuta av den långa, breda sandstranden vet jag inte. Men några DDR-arbetare fick i varje fall inte. De kunde ju få för sig att simma till friheten i Danmark eller Tyskland.

Nu står byggnaderna som ett grått monument över en tid som verkligen var grå. För att inte säga helsvart.

Så plötsligt öppnas en lucka mellan molnen och solen tittar fram. Och vi kör ombord med vår välfyllda bil.

Tänk som det kan bli.


RSS 2.0