Higgs, Harrisburg och Hägg

Så, äntligen kom det glädjande besked idag från Schweiz. Efter många års letande tror man sig äntligen ha funnit Higgspartikeln. Den partikel som engelsmannen Peter Higgs berättade om redan 1964 och som han då började leta efter.

Egentligen visste han inte vad han letade efter för han visste inte hur den såg ut eller var den kunde tänkas vara. Men som alla andra som förlagt något så började han leta där hemma i lägenheten. Och var brukar saker vara som försvunnit? Jo, under eller bakom andra saker. Så han vände upp och ner på allt men ingenstans kunde han hitta partikeln. Men han hade ändå en viss lycka i sitt sökande - en röd vänsterstrumpa som varit försvunnen i över en månad hittade han. Och detta gjorde honom överlycklig – röda strumpor var väldigt inne på den här tiden och att gå ut i blå eller svarta strumpor var inte att tänka på.

 

Han berättade för andra om partikeln och bad om hjälp i sitt sökande. De flesta skrattade hånfullt bakom hans rygg och ansåg honom helt galen. Några få däremot, likt lycksökarna som for till Alaska för att vaska guld, såg en liten möjlighet att tjäna pengar. Men möjligheten var som sagt liten. För att inte säga mycket liten. Till och med mindre än mikroskopisk. För om partikeln fanns så skulle ingen levande själ kunna se den. Och om man mot förmodan kunde se den så skulle den försvinna inom någon miljondels sekund. Det är helt klart en lurig en. Den där partikeln. Den är säkert lika osannolik som det där som hände i Harrisburg (Tage Danielsson).

 

Nåväl, nu tror man sig ändå ha funnit den. Dock inte hemma i Higgs lägenhet utan i en forskningsstation nergrävd på gränsen mellan Frankrike och Schweiz. Och där hade ju inte Higgs letat. Men glad och överraskad och rörd blev han. Och alla applåderade och drack skumpa och det blev förstasidesnyhet över hela världen. Den största (???) upptäckten på 40 år sa man.

 

Så nu skulle det firas. Jag begav mig omgående in till centrum där jag trodde alla samlats för att fira den stora tilldragelsen. Men där var nästan folktomt. Där fanns bara en gammal dam som jag frågade vad hon tyckte om upptäckten. Hon svarade: Häggs cykel? Hägg hade väl ingen cykel? Han hade ju en häst och förresten så dog han redan på 60-talet.

Jovisst, det stämmer. Hägg hade en liten transportfirma till häst när jag var barn. Den gick absolut inte med ljusets hastighet. Men den syntes. Och lämnade rikligt med spår efter sig.

 

Så jag är skeptisk. Inte till det som skedde i Harrisburg. Eller Hägg med sin häst. Men till Higgs partikel.

Men det är kanske som Beppe Wolgers skriver i Okända djur: ” … många syns inte men finns ändå”.

 

 


Almedalen, Jämmerdalen och Dödsskuggans dal

 Ja, så är då årets upplaga av Jämmerdalen, f´låt Almedalen, igång igen. En politisk festival som inte några politiska bloggare missar. Och inte twittrare och ledarskribenter heller för den delen. Själv ser jag ju inte mig som politisk bloggare i första hand men det är klart att när nu tillfället ges så tar också jag chansen att lufta lite åsikter.

 

Men först måste jag nämna en bok som jag nyss avslutat: Sista kulan sparar jag åt grannen av Fausta Mirianovic. En bok som jag förmodligen hade missat om jag inte haft fantastiska vänner som tipsat om den.

Boken handlar om en familjs öde under kriget på Balkan på 90-talet. Men också om hur verkliga och fabricerade historiska oförrätter, dolda men inte glömda vendetter och en återuppväckt nationalism splittrar familjer, släkter, städer och byar och slutligen hela nationen Jugoslavien. Hur den kosmopolitiska baren med plats för serber, kroater, bosnier, muslimer och de som bara betraktar sig själv som jugoslaver blir en krigsskådeplats. Hur kan människor som levt, älskat och arbetat tillsammans bli dödliga fiender över en natt? Hur kan man från en dag till en annan förkasta konst, musik och litteratur som skapats av ”fel grupp”. Och hur kan den försynte kontoristen förvandlas till torterare och mördare?

 

Tyvärr känns temat igen hur långt bak i historien jag än går. Och tyvärr finns det stor risk för att historien ska upprepas även i våra dagar. Jimmie Åkesson och hans systerpartier runt om i Europa eldar på, på samma sätt som nationalister alltid har gjort: Peka ut en minoritet. Definiera den som en samhällets varböld och skyldig till alla möjliga och omöjliga problem. Linda in budskapet i mjuk frotté, tillsätt stulna uttalande från betrodda politiker (t.ex. Per-Albin Hansson), mixa skiten och upprepa den gång på gång. En väl inövad taktik som vi alla måste bekämpa och avslöja.

 

På samma sätt som vi måste bekämpa och avslöja Fredriks nygamla taktik om att Moderaterna är Sveriges nya och enda moderna arbetarparti: Samma mjuka frotté, stulna idéer och mixad. Men samma gamla reaktionära skit när det väl kommer till kritan!

 

Nu kan jag bara hoppas att resten av Almedalsveckan inte fortsätter som Dödsskuggans dal utan övergår till Shangri-La, den paradisliknande plats som James Hilton beskriver i boken Bortom horisonten. Och att den presenteras av v och/eller s.

 

Och slutligen kamrater: Det är en avgrund mellan nationalism och den glädje man kan  och får känna över nationella framgångar på t.ex. idrottsarenor runt om i världen.

Och över den avgrunden får vi inte bygga några broar.

 

 

 


RSS 2.0