Jära folkhögskola, 1968- 2012

Det är tryggt att kunna se bakåt, se spåren man lämnar efter sig i snön. Att konstatera att man kommer någonstans ifrån, att man levt, upplevt och gått vidare.

I fantasin står jag och tittar ut på ett stort, snöigt skånskt fält. Mina fotavtryck täcker hela fältet och bildar ett virrvarr av upptrampade stigar. Några korsar varandra gång på gång, några går i cirklar, andra irrar planlöst omkring. Andra tycks vara återvändsgränder; hit men inte längre, tillbaka och starta om på nytt. Ytterligare några har börjat snöa igen och kommer snart att vara helt borta. Vad som kommer att hända när vårsolen börjar lysa vill jag inte tänka på.

 

Nu var inte min tanke att skriva ett ångestfyllt, nostalgiskt, sentimentalt blogginlägg. Tvärtom. Jag ville skriva om glädjen när man plötsligt, kanske efter många år, upplever att det som en gång var en återvändsgränd har en öppning framåt.

 

När jag tittar ut på det snöiga fältet och lokaliserar året 1968 ser jag ett virrvarr av spår. Resultatet av en vilsen tonårings sökande efter mål och mening. Absolut inget märkvärdigt. Liknande spår kan säkert ses hos de flesta av oss. Men från detta virrvarr av spår går ett rakt in i en återvändsgränd.

 

Det hade gått mycket fort. Från första telefonkontakten med Jära folkhögskola till blanketter som skulle fyllas i och ett antagningsbesked. Nästan för fort.

Nu satt vi i vår Volvo Amazon på väg till Småland. Morsan som körde bilen, jag och min äldre bror.

Den första vi såg när vi kom fram föranledde min bror att säga: ”Jaså, de har klasser för utvecklingsstörda också.” Jag var nästan beredd att åka hem igen.

Men det blev ett rum på Mossebo i en korridor full av unga män, där jag var yngst och absolut minst livserfaren. Det blev två år. Två år tillsammans med så många underbara människor, så mycket samlad kunskap och erfarenhet, så mycket glädje och så mycket tragik men ack så utvecklande!

 

Och så plötsligt tog det slut. Det kom ju inte som en överraskning precis. För alla visste vi att tiden på Jära var begränsad. Att det fanns en deadline. Att vi en dag liksom agnarna skulle spridas för vinden (patetiskt). Själv var jag så engagerad i ”nuet” så någon plan för livet efter Jära hade jag inte. Jag kan inte ens minnas att jag tog ett ordentligt farväl av dem som betytt så mycket för mig under de åren.

 

Därför är glädjen stor nu när en av mina klasskamrater från Jära planerar en återträff i Värmland i juni. En träff som säkert kommer att innehålla allt ifrån nostalgisång typ, ”Sådan är kapitalismen” till prat om hur det är att vara pensionär idag.

 

Jag har inte livet genom gått och längtat tillbaka till de åren. Men jag har från och till undrat var alla tog vägen.

Och ibland kan en sång, en doft eller en min från någon förflytta mig tillbaka till ett rökigt rum i något av skolans elevhem.

Jag ser verkligen fram emot juni. För trots alla minnen vi bär med oss så är det framtiden som gäller.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Kommentarer
Postat av: Gunnar Blommé

Heja Lars. Oj vad jag kan känna igen mig. Men det är i Dalarna som i alla fall jag bor och där jag föreslaget att vi som kan ses i Juni (helgen innan midsommar) se vårt hem och vårt Rum och frukost www.rattarbostaden.com



Ågs Bruk ligger en mil no om Svärdsjö i Falun Kommun.

2012-02-14 @ 16:35:51
Postat av: Lars Pettersson

Visst tusan Gunnar; Falun ligger naturligtvis i Dalarna... och jag hittar säkert dit. Vi ses där i juni!

2012-02-14 @ 20:27:41
Postat av: Jan-Ola Carlsson

Hej Gunnar. Detta är ju ett toppenförslag.

Hoppas det är en träff för "alla järaiter"??

Jag köper detta direkt i så fall.

Hälsningar JO

2012-02-25 @ 23:46:26
Postat av: Lars Pettersson

Hej Jan-Ola. Kul att du läste blogg-inlägget. Kontakta Gunnar så ses vi kanske i dalarna. Gunnar hittar du på Facebook.

2012-04-04 @ 23:36:58

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0