Kapten Krok, Zlatan och Phil Ochs

Sitter med ett Marabou ”Frukt & Mandel” (100g), dricker grönt te och lyssnar på the Doors, ”People are Strange” och konstaterar att det återstår 25 timmar av år 2012.

 

Konstaterar också att det förmodligen är för sent att leva upp till de eventuella löften som avgavs för ett år sedan och som jag sedan glömde bort att infria. Fast jag minns inte vilka löften det skulle kunna vara. Om jag ens gav några löften … Tror faktiskt inte det. Jag har ju alltid levt efter devisen ”vi får väl se hur det blir med det.”

 

Gammal och trött fatalist? Nja,, inte gammal och inte särskilt trött (trots en julnatt med vinterkräksjuka och en envis förkylning) men fatalist, jag vet inte. Men visst har man (jag) ibland ett behov av att låsa in sig, krypa ner under dubbla duntäcken, läsa en bok av Håkan Nesser och låta världen explodera där utanför. Låta ödet styra ens väg.

 

Men så kommer barnbarnet (5 år) och vill ha en brottningsmatch i sängarna. Och han blir kapten Krok och jag kapten Blod och striden böljar fram och åter och våra skratt fyller rummet och man inser att livet, mitt, hans och alla andras inte är en produkt av Ödet eller Gudars vilja/ovilja utan av helt andra orsaker. Orsaker som vi måste analysera, förstå, ibland förändra och i värsta fall, bekämpa.

 

Året som gick kan väl sammanfattas av två stora händelser. Zlatans mål mot England och jordens undergång. Hur ska 2013 kunna överträffa detta?  Den som lever får se.

Jag undrar hur de som basunerade ut om jordens undergång känner sig idag: Glada eller besvikna?

Jag är glad – jag är nog trots allt inte så fatalistisk.

 

Avsluta gärna året med att lyssna på  Phil Ochs:

And I won't be running from the rain when I'm gone
And I can't even suffer from the pain when I'm gone
There's nothing I can lose or I can gain when I'm gone
So I guess I'll have to do it while I'm here

(When I´m gone, http://www.youtube.com/watch?v=yB-BBVQLnxI)

 

 

 


Lucia, pepparkaksgubbar och Sverigedemokrater

Nu har det åter igen gått några veckor sedan jag bloggade.

Nu har detta konstaterats. Nu till dagens blogg.

 

Många var de politiker, samhällsdebattörer och vanliga medborgare som tänkt sig (hoppats på) en rejäl nedförsbacke för Sd efter deras interna turbulens senaste månaden. Men så blev det inte. Tvärtom. Alla opinionsmätningar visade istället på en statistiskt säkerställd uppgång för partiet. Hu, huttrade alla förståsigpåare i decemberkylan. Hur kan detta komma sig? Skulle inte alla hyggliga, trevliga medborgare nu ta avstånd från dessa rasister? Eller är det så illa att många av oss, i våra gener, bär på ett litet rasistembryo?

 

Eller är det kanske så att motståndets strategi inte fungerar? Strategin som före valet gick ut på att inte prata/debattera med Sd och efter valet inte låtsas om att de fanns i Sveriges riksdag.  Nej kamrater/medborgare: Ärligt talat så har väl inte ”skygglappsstrategin” varit särskilt framgångsrik. Jag tror inte heller på strategin att utmåla alla sd-sympatisörer som okunniga, osolidariska ”etniska svenskar” utan empatisk förmåga.

 

Visst, det finns bevisligen många bland deras sympatisörer som jag inte skulle vilja släppa in ens i farstun. Men de flesta är personer med fel och brister som du och jag och med moral som varken är bättre eller sämre än min.

 

Vi kan tycka att deras problembeskrivningar och lösningar är både enkla och naiva men faktum kvarstår: Många av Sd´s sympatisörer känner stor personlig oro inför framtiden; arbetslöshet, bostadsbrist, försämrad sjukvård och socialförsäkringar. Tyvärr besvaras deras oro med ord som ”valfrihet”, ”privatiseringar”, ”avregleringar”, ”marknadsanpassning”.

 

Och barn som inte får begripliga svar på sina frågor skapar egna svar. Oroliga medborgare gör likadant. Skapar egna svar som de kan förstå.

Det är inte hållbart att, som Täppas Fogelberg i dagens ”Ring P1”, svara en ung inringare som klagar på att inte få någon egen lägenhet med att det i Indien finns miljontals ungdomar som saknar tillgång till en toalett.

 

Jag är säker på att människan i grunden är inkännande, empatisk till sin natur. Men för att bli gränslöst solidarisk krävs att man nästan själv tagit sig upp för hela Maslows behovstrappa.

 

Om några dagar ska vi fira den ursvenska seden, Lucia. Med pepparkaksgubbar, stalledrängar, lussebullar och levande ljus. Och det ska vi göra oavsett vad rasister, muslimer, kristna och Stockholms kulturelit tycker.

 

Själv firar jag med: http://youtu.be/wXGDOfHge3A

 


RSS 2.0