Gråt inte över Greklands folk....

Fick ett mail igår från min gode vän Gunnar där han berättade att han nu äntligen, trots, magsjuka nått fram till Machu Picchu – inkaindianernas gömda stad högt uppe i Anderna. Äntligen, eftersom han och hans livskamrat gjorde ett försök för några år sedan men då stoppades av en berusad busschaufför som nästan kostade dem livet. Men nu nådde de alltså målet – Machu Picchu, en symbol för en krossad och bortglömd kultur.

 

Själv har jag vandrat bland Akropolis ruiner, Knossos labyrinter och Egyptens pyramider och imponerats över människans förmåga att skapa. Men också tvingats inse att ingenting är för evigt. Ja, förutom byggnaderna, monumenten över svunna kulturer.

 

Minnena leder mig obönhörligen till dagens Grekland – den västerländska civilisationens vagga. Ett land som nästan helt tappat förmågan att andas av egen kraft. Ska man gråta eller skratta åt eländet?

 

Jag läser Jannis Ritsos dikt ”Gråt inte över Greklands folk”, tonsatt av Mikis Theodorakis:

 

Gråt inte över Greklands folk,

När det på knä har tvingats.

Gråt inte över Greklands folk,

När det på knä har tvingats.

Med kniven tryckt hårt mot sin rygg,

Med snaran spänd om halsen.

 

Gråt inte över Greklands folk

Se! Se nu!

Se! Folket reser sig på nytt

Och hämtar kraft och kämpar.

Förtryckaren genomborras nu

Med solens spjut som vapen.

 

 

Vilka monument ska våra barnbarnbarn besöka?  Kanske den europeiska centralbankens huvudkontor i Frankfurt? Kommer de att imponeras eller förskräckas??

 

PS. Lyssna gärna till sången på Youtube: http://youtu.be/vZjtDRVJwdI

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0