CAVEAU DÊGUSTATION

Har åter igen tvingats till extraordinära insatser (upplivningsförsök) på min gamle vän, Volvon. Jag lyckades. Annat var det halv 8 i morse. Jag skulle köra sonen till bussen. En service han skaffat sig, eller snarare som jag ställer upp med, så att han ska hinna med bussen till skolan i Malmö. Han hade naturligtvis hunnit med bussen även utan denna färdtjänst men nu har han vant sig och förväntar sig att jag och Volvon ska vara pigga och alerta, vilket vi ju inte alltid är. Så, när inte bilen behagade starta, kom en massa okvädingsord ur sonens mun riktade mot bilen. Jag försökte förklara att han var gammal och trött och jag inte kört med den sedan förra veckan och att batteriet därför hade laddats ur. Bla, bla, bla. Inte vet jag om han (sonen alltså) hann uppfatta mina krystade förklaringar och ursäkter innan han drog iväg gående mot bussen.

 

Men det var alltså för några timmar sedan. Nu har jag laddat batteriet och fått igång motorn. Och tänk den spinner som en katt. Avslappnad, tillfreds men ändå beredd på språng likt ett jagande lejon på savannen. Nja, det där sista var väl så nära osanning man kan komma.

Men nu ska han få arbeta. Inte jaga på någon savann utan transportera tre stora svarta sopsäckar till återvinningen, några kilometer bort. Återvinningscentralen!!! Han tycks förstå vad som väntar redan när jag lastar in säckarna i bagageutrymmet. Och värre blir det ju närmre centralen vi kommer. I sista rondellen hostar han till, skakar och tappar all kraft. Jag trampar försiktigt på gaspedalen och säger faderligt ”lugn, lugn” och sakta, sakta återfår han kraften.

 

Det är samma visa varje gång. Jag börjar misstänka att bilen tror att det är han som ska kastas i containern. Och därför denna ångest. Jag har försökt förklara att vi ”alla skola denna vägen vandra” men inte gör det bilen lugnare. Inte mig heller förresten. Jag undrar i vilken container jag hamnar: Metallskrot kanske, med tanke på hur mycket tungmetaller som finns i min fagra lekamen. Eller brännbart? Troligtvis. Människosläktet har ju en lång och djup erfarenhet av att elda upp varandra. Eller i containern för ”rent trä”? Nja, förmodligen inte. Vi människor är så impregnerade av deodoranter och andra hudvårdsartiklar så där platsar vi inte. Även om många av oss är att betrakta som ”träskallar”. Nej, det blir nog tyvärr i containern för ”icke återvinningsbart” som vi hamnar. Men vad gör det – bara vi är tillsammans. Eller hur?

 

Oj, jag som idag hade tänkt blogga om vinprovning i Frankrike och så blev det så här.

Merde!!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0